You look, I saw and then we all died

faktumet av det jag kommer skriva är att jag kommer lämna ut mig

väldigt mycket, som kanske inte är så likt mig eller väldigt likt.

Jag vill vara kär, inte så fel att säga men så svårt att bli, för att 

det tycks vara så svårt att hitta någon som besvarar känslorna.

Okej, jag tänker bara säga det här .. skriva av det ur min kropp

nu när jag har det på tungan, i magen och hjärttrakten.

Av det illa jag erfarit av kärleken är det att den är magisk, den

förändrar inte bara den du är utan även miljön du omges av.

Det är underbart, hela du sjuder utav energi och du vill att hela

världen skall veta att det är ni två, det låter förmodligen som 

en kliché men ack vad den stämmer. Men vart hittar man den, när

det enda som verkar spela roll är sex? 

Sex är lätt, även om det inte är kärlek mellan de två personerna

så är attraktionen på hundra, men den där kärleken då?

Vad är man så rädd för att ge, jag vet att när man väl är kär

i någon som besvarar detta är man rädd att förlora det.

Ni som inte varit kära, vad är ni rädda för? 

Även om nackdelen i det hela att förlora någon man älskat

är huvudsaken det att fördelarna väger så mycket tyngre än

den enda nackdelen som finns, det är hjärtesorgen. Men att

ha dessa minnen, de är guldvärda. Kanske inte i början men efter 

ett tag, då sorgen början blekna och kvar finns alla minnen som brinner

i kvar och kanske gör sorgen lite jobbigare.

Varför är det så svårt att hitta kärleken, skall man inte kyssa många

grodor innan man hittar sin prins? Eller skall man vänta tills det

blir kärlek vid första ögonkastet? Finns ens prinsar och första ögonkast

kärlek, eller lever vi i ett samhälle där stress har tagit våra

kroppar i koppel och låter oss knappt sitta ned och ta det lugnt?

Jag vill bli kär, det var så länge sedan och visst saknar jag känslan

för jag vet att jag skulle ha så mycket att ge nu när jag vet bättre.

Men vad är jag rädd för? Jag vet att jag är rädd för att bli besviken,

ensam och sårad - självklart. Kanske jag är rädd för att höra orden,

gud. Jag vet att man vet vad man verkligen har när det är slut.

Kanske man ska vara nöjd med det man har, vilket jag är. 

Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv som jag är nu, mina

vänner är äkta, skolan går bra, ingen mörk period tycks finnas

i planeringen och livet verkar helt enkelt leka. Vad saknar jag då?

Ni som läser detta, förlåt för allt osammanhängande.